Om det här med sexscener

Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår 13.17:

Jag: "Här kommer ett nytt kapitel. Men jag vet inte - ska det vara mer sex, eller? Jag kanske fegar? Om du säger "mer" så skriver jag mer."

Johanna: "Mer, please!"


Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår klockan 16.12:

Jag: "Så - här kommer mer! Nu pallar jag inte mer hotness idag. Är helt slut."

Johanna: "Ännu mer, please! Nä, skämtar bara. Nu är hotnessen på en bra nivå."

Det är extra svårt det här, att skriva hångelscener/sexscener. Det tycker jag verkligen. Det är så lätt, så lätt att det blir dåligt/pinsamt/porrklyschigt/fel. Känns som att det räcker med ett dåligt ordval för att man ska halka direkt ner i träsket av dåliga sexskildringar i böcker (det finns ju så många!). Och där vill man ju helst undvika att hamna. Det är ju synd om läsaren måste ta sig igenom passagen med en skämskudde framför ögonen, menar jag. Och jag vet ju själv hur känslig jag är som läsare. En av tio sexskildringar kanske passerar mitt kritiska öga som okej. Resten - pinsamma, fel, jobbiga att läsa.

Och samtidigt... är det inte lite tråkigt och fegt att alltid ta den säkra vägen och klippa scenen vid sovrumströskeln och låta resten vara underförstått? Jo-oo! Det tycker jag faktiskt.

Önskar att det fanns ett facit på hur man gjorde. En sexskildringsmanual. "Studier visar att de här orden är okej. Men dessa bör du undvika."

För min del handlar det mycket om att stålsätta mig. Ta ett djupt andetag och ge mig in i det, väga varje ord på åtta hundra extra guldvågar och försöka och försöka och försöka tills det känns som om jag hittat rätt nivå.

Inte för fegt. Men inte för mycket.

Skitsvårt.

/Lisa

Förresten, en annan typ av eufori

Nämligen över det här med skrivbeting som vi kör med nu. Och framförallt att bli klar med dem. Wow!

Så här funkar arbetet: vi ses och detaljplanerar cirka 6 kapitel åt gången. 3 stycken / karaktär. Sen går man hem och skriver dessa. Mejlar över allt eftersom. Ses igen när alla 6 är skrivna.

För det första är det annorlunda för oss båda att ha så tydlig planering av vad som ska hända i varje kapitel. Vi brukar givetvis ha en övergripande plan när vi skriver själva, men den har aldrig varit så här uppstyrd eller i kapitelnivå. Den brukar vara flummigare...
Jag har verkligen fastnat för vårt nya sätt. Det är många som frågar om det inte är tråkigt och blir för kontrollerat att veta precis vad som ska hända, kreativiteten då?, men den finns ju i planeringsfasen. Vi bollar och hittar på och stryker och justerar. Efter det är det så himla skönt att sätta sig och "bara" ta sig från punkt A till B.

För det andra känns allt så greppbart. Det är mycket enklare att skriva ett kapitel, eller tre kapitel, än det är att skriva en hel bok. En sån är ju på riktigt skitjobbig. Och den är på kanske 200 sidor eller ännu mer. Guuud sååå låååångt. Jag som bara är på sidan 35 nu. Hur ska jag palla? Det här går aldrig. Den typen av tankar är oundvikliga. Men tre kapitel? Äh, det fixar jag. Det är ju inte SÅ långt.

För det tredje, alla dessa små stationer av att känna att man blir KLAR med något på vägen fram till sista sidan. Det är så skönt! Jag har aldrig tidigare "firat" småstoppen utan alltid bara matat på fram till slutet. Why? För det här är faktiskt en smart grej. Ni vet, som man alltid förespråkar i alla sammanhang - sätt upp små mål på vägen till det stora. Det är ju bara skitdumt att jag inte har gjort det förut! Jag har börjat på sidan 1 och då har mitt mål hela tiden varit att komma fram till sista sidan. Typ 10 månader senare. Ganska lång tid, ja. Ganska lätt att krokna, ja.
Idag blev jag färdig med jullovets skrivbeting. Även om jag givetvis vet att det är en massa kapitel kvar att skriva och att jag kommer att vilja skriva om de här redan imorgon, så känns det ändå så tillfredsställande. Nu kan jag bocka av detta. Easy peasy! Nu går vi vidare! Hej och hå! Japp, sann entusiasm.

Mina tips alltså: planera boken i kortare skrivbeting. Några kapitel i stöten. Fira när de här betingen är färdiga.
(Med fira menar jag inte nödvändigtvis att gå ut och dricka massa drinkar, men att tillåta sig att känna sig nöjd. Ta en paus en kväll eller en dag eller så. Samla kraft inför nästa sjok.)

/ Johanna

Liten tuva...

eller "en mening stjälper ofta stort lass".

När jag är ute i skolor får jag jämt den här frågan: vad gör du om du kör fast?
Svaret är att det inte handlar om OM utan NÄR för jag kör ju fast på regelbunden basis. Ibland dagligen, mer eller mindre.
I korthet beror det på 3 olika saker:
1) Jag har en dålig dag. Som när man tränar, ibland är man bara tung och seg utan "logisk" anledning.
2) Jag är ofokuserad. Bristande disciplin gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten. Jag duttar och kollar internet var 15:e minut. Gud, så jobbigt det är, och att det är så svårt att komma ur den loopen trots självinsikten.
3) Det har blivit fel i texten. Jag har trillat ur planeringen. Saker som inte alls borde hända har börjat hända.

Lösningen på problem 1 och 2 är att antingen ge upp eller försöka skärpa sig. Lösningen på 3:an är att gå tillbaka i texten och läsa för då upptäcker man var fallet kommer. Var skiter det sig?

Senast 3:an hände var i kapitel 19 i "Inte nu"-boken. Det handlade om en liten mening, och den gjorde att jag satt och suckade i två dagar över kapitel 21 som jag skulle baxa fram till en viss slutpunkt. Det gick tusan inte. Det kändes så fel.
Men det jobbiga är att punkterna 1-3 lätt flyter ihop så först tänkte jag ju bara att jag var okoncentrerad eller ur form, men när jag sovit på saken (mitt universalmedel för skrivarkriser btw, morgonen efter brukar allt ha fallit på plats) fattade jag plötsligt vad som skavde. Den där lilla grejen!

Som tur var så hade jag och Lisa en planerningsdag inbokad precis just då, så jag kunde ta upp meningen i hennes kapitel 19, och hur vi skulle kunna planera om efter den nya händelseutvecklingen där den försvann. Som tur var nr 2, så höll hon med om allt. (Det fina är att vi jämt håller med varandra om allt. Så himla smidigt!) Jag gick hem och skrev om i 19-21, och på tre seunder (läs: fem timmar) så var mitt kap 21 sen färdigt utan mankemang. Flyt!

/ Johanna

Vilken aktivitet!

På Inte nu-fronten så har denna dag inneburit:

1) insikt om att vintern kommer med becksvart mörker och det passade inte med våran planering. Gör om, gör rätt.

2) redigering och tillägg i mitt kapitel som skrevs igår

3) redigering och tillägg i Lisas senaste kapitel

4) skaparkris (och den var det inget verkligt fog för måste ju tilläggas, bara en fas)

5) nya tag!

6) nytt kapitel från mig.

PUH! Man blir väldigt trött i huvudet av att sitta och tänka och skriva en hel dag. Men himla fiffigt att vara två pers som skriver ihop. Fiffigt när man ska lösa saker som i punkt 1 och 4. Hade blivit skittrött av dem annars. Nu är jag bara normalt trött, på ett bättre sätt.
Over and out.

/ Johanna

Rapport från en dålig dag

För fem dagar sedan stod jag på vår skrivkurs och sa med min strängaste stämma att "ALLA har dåliga dagar när de skriver. ALLA kör fast ibland. ALLA tänker att det de skriver blir skit, och får impulsen att slänga allt lite då och då. Men GÖR INTE DET! Det är bara en FAS. Okej? Okej."

Himla klokt sagt av mig.

Little did I know, however, att jag själv skulle vara där bara några dagar senare, med fingret hotfullt svävande ovanför deleteknappen. Men det skulle jag så klart.

Nyss mejlade jag Johanna i panik och sa att det var kört. Det blev ingen gemensam bok, tyvärr.

"Varför inte?" frågade sig säkert Johanna då.
"FÖR ATT PRECIS ALLT JAG SKRIVER SUGER", var mitt muntra svar.


(Roligt det här med att skriva bok! Nästan jämt.)

Himla tur för mig då att jag just i den här skrivprocessen har någon att mejla till i panik, som svarar på cirka två minuter. Sluta nu. Ta en promenad. Det är en fas. Allt blir bra.

Kan inte nog poängtera hur mycket jag gillar just den aspekten av att skriva bok ihop.

Det bästa sedan skivat bröd, minst.

/Lisa

En skickad, en återupptagen, tjoho!

Men shit, hur ser det UT, nya blogger? Helt förvirrande. Fattade ju knappt hur och var jag skulle skriva nytt inlägg.
Anyways, det här skulle inte handla om det, utan om att jag lämpade iväg mitt första vändan-redigerade manus idag, så nu har jag lite tid igen att skriva på Inte nu-boken. Jag brukar jämt få frågan hur jag hinner med bokhora, skriva böcker, jobba som lärare, och nu kan jag säga att jag absolut inte har hunnit med att skriva två böcker samtidigt. Där går tydligen min smärtgräns. På den skrivtid jag har så kan jag som inte splittra mig och tänka på båda projekten samtidigt. Jag måste gå in i en skrivbubbla åt gången. Och eftersom min egen bok har deadline och utgivning i höst har den fått bli prioriterad hela tiden. Men nu - det manuset är skickat, redaktören korrar, det tar någon vecka, så nu ska jag läsa igenom det senaste som Lisa skickade för cirka ett år sen. Not. Det känns bara så idag. Nu ska vi även sätta oss ner och planera så vi kan skriva parallellt. Gud så bra allt ska bli! Känns som nytt år, nya tag! No more bromskloss och hinder! Go, go, go!

/ Johanna

Att styra upp planeringen

Igår lyssnade jag på när Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg berättade om Eld, uppföljaren till deras succéungdomsbok Cirkeln, som släpps i nästa vecka. Speciellt noga lyssnade jag på när de berättade hur de jobbade. Hur de gjorde när de skrev bok ihop. Och, eh... jag tror eventuellt att jag och Johanna måste revidera vår strategi lite.

Så här sa Sara & Mats att de gör:

Först: En övergripande planering över hela boken.
Sedan: Planerar noga fyra kapitel i taget, och skriver två var av dem.

Och så verkar de ha ett rätt avancerat system för hur de redigerar varandras texter också, med grönmarkeringar och gulmarkeringar och rödmarkeringar och allt vad det var, men det hängde jag inte med på riktigt, det var det där med "fyra kapitel i taget" som jag fastnade på.

Ska träffa Johanna idag och lägga fram förslaget att vi också ska börja göra så. Som det är nu har vi gjort en övergripande planering för hela boken, men egentligen inte gått in i detalj så mycket på vad som ska hända i kapitel för kapitel.  Men nu är jag sugen på att vi ska styra upp det hårdare. Verkar bra, tycker jag, för det skulle ju innebära att vi kunde skriva mer parallellt, och slippa den här AV/PÅ-grejen som jag skrev om nyss, där vi bara går omkring och väntar (hej överdrift!) på att den andra ska skriva färdigt sitt kapitel.

Plus också: Det verkar ju onekligen ha funkat rätt bra för Sara & Mats.

Tror det är ett vinnande koncept.

Hoppas Johanna håller med.

/Lisa

Av/på

En lite märklig grej med att skriva bok ihop med någon annan är att det är på och av och på och av och på och av hela tiden. (För mig i alla fall.)

PÅ - när man själv skriver sitt kapitel och går omkring och tänker på boken och personerna och alltihop.

AV - när den andra personen skriver och man inte kan göra något annat än att rulla tummarna.

Eller ja, man kan ju självklart tänka även när man inte har stafettpinnen i handen, men jag tänker som bäst med texten framför mig, och den är ju... hos Johanna nu. Plus att jag inte ens riktigt vet exakt vad som kommer hända i hennes kapitel, så det är svårt att tänka ut på förhand hur jag ska fortsätta sedan.

*rullar tummarna och känner mig bortkopplad*

Å andra sidan - rätt lyxigt att kunna ha av-perioder i sitt bokskrivande och se på avstånd hur arbetet med boken ändå går framåt för att NÅGON ANNAN också jobbar med den.

Inte varje dag det händer annars.

/Lisa

"Tänk om ni blir ovänner?"

I Göteborg är det Författarveckan = kommunen bjuder ner skitmånga författare som under en vecka på våren besöker en skola per dag och pratar med elever om böcker och skrivande. Väldigt lyxigt för skolorna i Göteborg! Finns ingen motsvarighet i någon annan svensk stad. Ta det som en utmaning, svenska städer!

Jag och Lisa har varit på den, på olika håll. Igår sammanstrålade vi på tåget hem. (Kan berätta att även Rufus och Fante Bjärbo var med. Ja, Lisas sambo också, men han är ju inte lika känd från internetz.)

Vi har båda fått exakt samma fråga när vi berättat att vi skriver bok ihop med en annan människa: Men tänk om ni blir ovänner?!
Sagt med skräckfylld röst. Och denna fråga, inte bara en gång, utan varje gång.
Min teori är att ungdomarna tänker på när de själva blir ihoptussade med någon och så ska det grupparbetas. Det blir alltid slitningar. Folk är lata, skiter i arbetet, en vill bestämma allt, en annan blir sur. Ett tu tre = ovänner.
Trösten i bedrövelsen, vi har båda svarat typ "men det tror vi inte kommer att hända!". Famous last words? Nej, jag tror inte det.
Tex det här att få kritik av typen "jättemysigt kapitel, men du måste stryka 90% och skriva om, okej?", det är på riktigt ingenting jag blir sur över. Jag vet ju att processen är så.

På Littfesten i Umeå när jag pratade med Sara och Mats sa de att de haft en outtalad rädsla genom hela första boken att bli osams. Jobbigt när man ska skriva en skittjock trilogi. De vågade prata om det först när "Cirkeln" var färdig. Nu är vi bara på kapitel 7 och vi har redan luftat.
Ta i trä.

/ Johanna

Hade ju tänkt chockskriva...

Fick ett nytt kapitel av Lisa i torsdags och fick lust att fortsätta på det på en gång och därmed slå världsrekord i snabb leverans. Men jag var på väg upp till Umeå för Littfest, i min prickiga blus, och efter i fredagskväll när jag kom hem igen har jag varit ganska trött. En intensiv vecka med 2 övernattningsresor och mycket skoljobb däremellan. Anyways, jag började på kap 6 idag men fick bryta mitt i för en siesta. Och sen var jag tvungen att ligga på soffan och se lite teve ("Suits" på svt, tyckte den var svinbra). Och sen... Ja, i den stilen, ni förstår.

En rolig sak på Littfest var att jag pratade med Sara och Mats som skrivit "Cirkeln" om hur det var att jobba ihop. De är ju proffs nu efter 1000+ gemensamt skrivna sidor. Två av deras råd var 1) slösa inte tid på att vara försiktigt artiga, och 2) gotta er i stadiet när idén känns bra och fantastisk och kul. Jag tror vi är på 2:an fortfarande, åtminstone jag. Ska bara vila ut lite, sen...!

/ Johanna

Men redan?!

Skickskickeliskick. Ett kapitel som jag sekunden efter jag attachat i mejlen och tryckt på send läste igenom och tänkte "åh nej, detta parti måste ändras" och "men gud, här går det för fort, bygg ut" och ditt och datt om, men Lisa, du fattar poängen i stora drag? Det blir bättre sen.

Stor lättnad att inte längre vara bromskloss. Huge.
Ska fira med en semla sen i eftermiddag.

/ Johanna

Att skriva på två saker samtidigt...

Jag gör det just nu. Eller snarare - i teorin skriver jag på två, men i praktiken har jag mest hållit på med min egen bok. Det är så svårt att splitta! Under jullovet var jag först helt ledig en vecka eftersom galet trött i vanlig ordning (alltid så på jullovet), och sen började jag skriva. Hade trott att jag lätt skulle kunna sticka emellan och köra ett kapitel på Inte nu-boken, men det gick inget bra. Kanske berodde det på stället i min egen bok, jag var liksom tvungen att skriva igenom en jobbig grej och det har tagit tills nu i princip, eller bara för att det är svårt i allmänhet. Båda böckerna är ju i samma fas = att skriva igenom första versionen där man ska klura ut allt som händer.Möjligen mycket lättare att varva två olika projekt om man är i första versionsskrivande plus redigering.

Knepet till bra böcker för mig är att tänka och sen tänka ännu mer på karaktärerna. Sånt hinner man när man har jullov, och det är ju värsta lyxen. Däremot visade det sig att jag på det här området inte var så lysande på att "hålla flera bollar i luften". Jag kan inte tänka koncentrerat på mina egna karaktärer samtidigt som jag tänker lika koncentrerat på Inte nu-människorna. Trodde faktiskt det skulle funka eftersom så olika historier, ge lite avkoppling liksom, men...
Så den låga skrivtakten at the moment, my bad!
Måste försöka kicka igång kap 4 nu.

/ Johanna

Ge mig en mecenat nu!

Har precis sett Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren på svts Babel, och hur de prisade att skriva bok ihop. Jaaa! Vill också känna detta kuliga med samarbete! Och Lisa har ju skickat första kapitlet, för en vecka sen, men efter det har jag jobbat och jobbat, och skrivit noll ord på min fortsättning. Zero. Inte för att jag inte vill eller inte haft lust, men bara för att jag måstat jobba. I helgen, då jäklars. Ska skriva kap 2.

/ Johanna

Ska du LÄSA nu, menar du?

Intressant grej med det här projektet som just (okej, runt midnatt igår) slog mig: Så nu ska alltså någon annan än jag läsa mina första fumliga utkast på kapitel? UH-UH!

I vanliga fall skriver jag rätt mycket för mig själv. Kanske låter jag min förläggare läsa när jag hunnit typ halvvägs på boken, eller så, men ingen annan. INGEN ANNAN! (Förrän boken är klar, alltså.)

Men nu! Nu kommer ju Johanna läsa varenda litet fånigt första utkast jag slänger ur mig. Och typ tycka till om dem under resans gång. UH-UH!!!

(Ni bara: Hur kunde det här komma som en chock? Vad hade du väntat dig? Svaret på det: Lord knows.)

Funderade således i fem minuter runt midnatt igår på om jag skulle ta och få lite prestationsångest över det här och panikera en stund. Sedan kom jag fram till att det nog inte var värt det och tryckte på "skicka". Egentligen är jag ju asglad för det här upplägget, just för att någon annan måste vara involverad i texten tidigt. Tror den ständiga feedbacken kommer vara hur bra som helst. Och det här med att någon annan redan från början kan ens manus exakt lika bra som man själv kan det = lyx. Guuuud, tänk att få älta scener med någon annan, och inte bara med rösterna i sitt egna huvud!

Bästa idén ever, det här.

Sa hon typ fem sekunder in i arbetsprocessen.

/Lisa

Pax i så fall att vara blixten

Okej, grej jag tror kommer bli svår med att skriva bok ihop: Stressen över att man skriver för långsamt. Och med "man" menar jag "jag", Johanna skriver för farao som en blixt i jämförelse. Sprutar ur sig böcker i parti och minut, typ.

Nu har vi bestämt att jag ska kicka igång hela det här projektet genom att skriva första kapitlet, och sedan ska vi skriva vartannat kapitel, och mejla till varandra när vi är klara så att den andra kan fortsätta. Är helt nervös för att det ska vara så här: Jag tar en månad på mig att skriva tre sidor, skickar iväg, och fem minuter senare bara PLING! i inboxen, så har Johanna hunnit skriva sitt kapitel och det är min tur igen och jag bara. Uh-uh, jag som hade tänkt ligga på soffan och ta det lugnt en vecka nu, herreguuuud, vad stressad jag bliiiir.

Hoppas det inte blir så.

Vi har båda (visst, Johanna, visst?) en massa andra saker att pyssla med vid sidan av det här bokprojektet, så det borde rimligtvis finnas fullgoda alternativ till att sitta och trumma otåligt med fingrarna och vänta på mejl medan den andra skriver. Och vi har inte satt upp någon deadline. Och vi har lovat varandra att det ska få ta tid. Men man vet ju aldrig. Risken finns ju ändå att en av oss vill jobba blixtsnabbt och den andra blir den där skitjobbiga grupparbetesmänniskan som sinkar arbetet.

Jag ska börja skriva på första scenen nu i veckan, okej?

/Lisa

Famous first words

Nej, blusen är inte inköpt (hallå, det regnar ute, det är kväll, jag är trött, jag har tvättstuga), men därför passar det ju extra bra att säga hur jag tror det blir när vi börjar skriva. Dvs, när Lisa skickar mig det första kapitlet eftersom hon ska starta allt.

Att skriva tillsammans tror jag blir:
roligare - man får energi och nya infall av den andras texter även om vi har gjort en ungefärlig planering
lättare - att inte fastna eftersom jag inte kommer att skriva alla 200-nånting sidorna själv utan bara stå för drygt hälften av dem, och för bollplanket som är en annan person denna gång, inte bara mig själv

Jag inbillar mig att jag inte kommer att ha så stora problem med att någon annan petar ordentligt i mina kapitel. Jag älskar redigeringsfasen i bokarbetet och det är ju inget annat än petande.

Svårt kanske blir om Lisa plötsligt gör någon oväntad avvikelse som jag inte tänkt eftersom jag vill skriva fram mot den där bra grejen 3 kapitel senare och nu funkar ju inte det. Eller mitt för stora behov att gå tillbaka och skriva om och skriva om och så ruckar det på det övriga. Jag redigerar mig själv hela tiden. Det tar å andra sidan för mycket tid så jag vill göra det mindre. Typ nu?

Men överlag tror jag det kommer att gå BRA.
Herregud nu om det skiter sig på sidan 15?! Vad gör vi då med blusarna?

/ Johanna