Om det här med sexscener

Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår 13.17:

Jag: "Här kommer ett nytt kapitel. Men jag vet inte - ska det vara mer sex, eller? Jag kanske fegar? Om du säger "mer" så skriver jag mer."

Johanna: "Mer, please!"


Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår klockan 16.12:

Jag: "Så - här kommer mer! Nu pallar jag inte mer hotness idag. Är helt slut."

Johanna: "Ännu mer, please! Nä, skämtar bara. Nu är hotnessen på en bra nivå."

Det är extra svårt det här, att skriva hångelscener/sexscener. Det tycker jag verkligen. Det är så lätt, så lätt att det blir dåligt/pinsamt/porrklyschigt/fel. Känns som att det räcker med ett dåligt ordval för att man ska halka direkt ner i träsket av dåliga sexskildringar i böcker (det finns ju så många!). Och där vill man ju helst undvika att hamna. Det är ju synd om läsaren måste ta sig igenom passagen med en skämskudde framför ögonen, menar jag. Och jag vet ju själv hur känslig jag är som läsare. En av tio sexskildringar kanske passerar mitt kritiska öga som okej. Resten - pinsamma, fel, jobbiga att läsa.

Och samtidigt... är det inte lite tråkigt och fegt att alltid ta den säkra vägen och klippa scenen vid sovrumströskeln och låta resten vara underförstått? Jo-oo! Det tycker jag faktiskt.

Önskar att det fanns ett facit på hur man gjorde. En sexskildringsmanual. "Studier visar att de här orden är okej. Men dessa bör du undvika."

För min del handlar det mycket om att stålsätta mig. Ta ett djupt andetag och ge mig in i det, väga varje ord på åtta hundra extra guldvågar och försöka och försöka och försöka tills det känns som om jag hittat rätt nivå.

Inte för fegt. Men inte för mycket.

Skitsvårt.

/Lisa

Förresten, en annan typ av eufori

Nämligen över det här med skrivbeting som vi kör med nu. Och framförallt att bli klar med dem. Wow!

Så här funkar arbetet: vi ses och detaljplanerar cirka 6 kapitel åt gången. 3 stycken / karaktär. Sen går man hem och skriver dessa. Mejlar över allt eftersom. Ses igen när alla 6 är skrivna.

För det första är det annorlunda för oss båda att ha så tydlig planering av vad som ska hända i varje kapitel. Vi brukar givetvis ha en övergripande plan när vi skriver själva, men den har aldrig varit så här uppstyrd eller i kapitelnivå. Den brukar vara flummigare...
Jag har verkligen fastnat för vårt nya sätt. Det är många som frågar om det inte är tråkigt och blir för kontrollerat att veta precis vad som ska hända, kreativiteten då?, men den finns ju i planeringsfasen. Vi bollar och hittar på och stryker och justerar. Efter det är det så himla skönt att sätta sig och "bara" ta sig från punkt A till B.

För det andra känns allt så greppbart. Det är mycket enklare att skriva ett kapitel, eller tre kapitel, än det är att skriva en hel bok. En sån är ju på riktigt skitjobbig. Och den är på kanske 200 sidor eller ännu mer. Guuud sååå låååångt. Jag som bara är på sidan 35 nu. Hur ska jag palla? Det här går aldrig. Den typen av tankar är oundvikliga. Men tre kapitel? Äh, det fixar jag. Det är ju inte SÅ långt.

För det tredje, alla dessa små stationer av att känna att man blir KLAR med något på vägen fram till sista sidan. Det är så skönt! Jag har aldrig tidigare "firat" småstoppen utan alltid bara matat på fram till slutet. Why? För det här är faktiskt en smart grej. Ni vet, som man alltid förespråkar i alla sammanhang - sätt upp små mål på vägen till det stora. Det är ju bara skitdumt att jag inte har gjort det förut! Jag har börjat på sidan 1 och då har mitt mål hela tiden varit att komma fram till sista sidan. Typ 10 månader senare. Ganska lång tid, ja. Ganska lätt att krokna, ja.
Idag blev jag färdig med jullovets skrivbeting. Även om jag givetvis vet att det är en massa kapitel kvar att skriva och att jag kommer att vilja skriva om de här redan imorgon, så känns det ändå så tillfredsställande. Nu kan jag bocka av detta. Easy peasy! Nu går vi vidare! Hej och hå! Japp, sann entusiasm.

Mina tips alltså: planera boken i kortare skrivbeting. Några kapitel i stöten. Fira när de här betingen är färdiga.
(Med fira menar jag inte nödvändigtvis att gå ut och dricka massa drinkar, men att tillåta sig att känna sig nöjd. Ta en paus en kväll eller en dag eller så. Samla kraft inför nästa sjok.)

/ Johanna

Hej från Snart kanske euforisk

Jag kan tyvärr inte skryta med samma fantastiska flyt som Lisa hade, men jag behövde inte heller kämpa mig igenom världens största o-flyt och tröghet i mitt senaste kapitel. Det var liksom mittemellan i fråga om ansträngning, och det är ju ändå bra.

Tror dessutom att det här kapitlet kommer att bli mycket bättre när jag får läsa det som Lisa håller på att skriva nu och som ligger precis före mitt i ordning. Är helt övertygad att jag kommer att kunna plocka upp småsaker från det och strössla in i mitt. Det är verkligen en rolig sak med att skriva tillsammans - att få inspirationsskjutsar av varandras texter och plocka upp och bygga vidare.

/ Johanna 

Med vänlig hälsning Euforisk

Alltså, så KUL som jag har haft med det här manuset idag? Tror nästan aldrig det har hänt mig när jag skrivit bok innan. Och definitivt inte i mitten av en bok, den svåra, förhatliga mitten, där glädjen över att precis ha börjat på ett nytt projekt för länge sedan har gått över och allt har blivit... jamen, segare, svårare.

Mitten tycker jag är det allra svåraste i en bok.

Vanligtvis.

Men idag?

Alltså, jag är helt euforisk. SÅ HIMLA ROLIGT! SÅ HIMLA LÄTT! Det kanske är den långa julledigheten från datorn, att jag liksom längtat till kontoret för att få skriva eller nåt, för det här är inte normalt, jag tycker aldrig så här. Jag börjar ju spotta och fräsa så fort en författare nämner något om "flow" eller så, för jag blir så himla provocerad (läs: avundsjuk)?

Eller så är det boken. Eller skrivsättet.

För är det inte lite, lite roligare att skriva den här boken än alla andra man har skrivit, så säg?

JOHANNA, visst, visst?

/Lisa

Liten tuva...

eller "en mening stjälper ofta stort lass".

När jag är ute i skolor får jag jämt den här frågan: vad gör du om du kör fast?
Svaret är att det inte handlar om OM utan NÄR för jag kör ju fast på regelbunden basis. Ibland dagligen, mer eller mindre.
I korthet beror det på 3 olika saker:
1) Jag har en dålig dag. Som när man tränar, ibland är man bara tung och seg utan "logisk" anledning.
2) Jag är ofokuserad. Bristande disciplin gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten. Jag duttar och kollar internet var 15:e minut. Gud, så jobbigt det är, och att det är så svårt att komma ur den loopen trots självinsikten.
3) Det har blivit fel i texten. Jag har trillat ur planeringen. Saker som inte alls borde hända har börjat hända.

Lösningen på problem 1 och 2 är att antingen ge upp eller försöka skärpa sig. Lösningen på 3:an är att gå tillbaka i texten och läsa för då upptäcker man var fallet kommer. Var skiter det sig?

Senast 3:an hände var i kapitel 19 i "Inte nu"-boken. Det handlade om en liten mening, och den gjorde att jag satt och suckade i två dagar över kapitel 21 som jag skulle baxa fram till en viss slutpunkt. Det gick tusan inte. Det kändes så fel.
Men det jobbiga är att punkterna 1-3 lätt flyter ihop så först tänkte jag ju bara att jag var okoncentrerad eller ur form, men när jag sovit på saken (mitt universalmedel för skrivarkriser btw, morgonen efter brukar allt ha fallit på plats) fattade jag plötsligt vad som skavde. Den där lilla grejen!

Som tur var så hade jag och Lisa en planerningsdag inbokad precis just då, så jag kunde ta upp meningen i hennes kapitel 19, och hur vi skulle kunna planera om efter den nya händelseutvecklingen där den försvann. Som tur var nr 2, så höll hon med om allt. (Det fina är att vi jämt håller med varandra om allt. Så himla smidigt!) Jag gick hem och skrev om i 19-21, och på tre seunder (läs: fem timmar) så var mitt kap 21 sen färdigt utan mankemang. Flyt!

/ Johanna

Omstart, nystart, någon sorts start

Okej. Förlag är valt, kontrakt är skrivet, publiceringsmånad bestämd, så nu... Dags att börja skriva igen för fulla muggar. Idag var omstarten eller nystarten. Över en och en halv månad sen sist jag jobbade på "Inte nu".
Hur det gick?
Jo, ja. Hyfsat. Hann inte alls så mycket och så långt som jag trott - men när hinner jag någonsin det när jag skriver? Kanske 1 av 25 dagar. Idag var som alla de andra 24 mycket vanligare skrivdagarna alltså. Scenen och kapitlet blev halvfärdigt, men, det är igång. Det är det viktigaste. Det tar alltid tid att kicka igång sig själv när man har haft paus från ett skrivprojekt.

En liten drivkraft att motivera sig - förutom att jag vill bli klar såklart! - är att jag sitter två rum bort från Gilla Böcker på frilanskontoret. Det blir liksom liiite jobbigare att komma undan med slackande när jag träffar Anna och Ada flera dagar i veckan.

En annan drivkraft är att jag och Lisa har bestämt att vi ska åka till Paris någon helg i vår. Vi har inte sagt när, men det blir väl perfekt när första versionen är färdig? Och eftersom jag är så sjukt sugen på att resa bort just nu, så ju förr desto bättre. Jag längtar till Maraiskvarteren. Vill gå på Shakespeare & Co. Vill sitta och dricka ett glas vin på någon uteservering på vänstra stranden. Så nu tusan: skriv!

/ Johanna

Kontraktsskrivning!

Idag var det kul! Kontraktsmöte på Gilla böcker för våran bok. Pappersbok, e-bok, agentavtal (att Gilla får sälja den utomlands), och filmavtal (eller vad det heter). Att de får förhandla om ev filmrättigheter också iaf.

Vi började med att fika.

Ja, det är saffransbröd där också i formen. Bakade av yours truly. Testade nytt recept med mandelmassa emellan och mandel ovanpå. Mycket gott var det.
Här är Ada och Anna på Gilla!
Lisa skötte våra förhandlingar. Jävligt hård var hon! Nej. Det är redan gjort i form av Författarförbundet som har satt upp standardavtal. Det är alltså inte som en löneförhandling på ett jobb när man skriver bokkontrakt. Tack och lov.
Spanar in Gillas klippvägg.
Och sen satte pappersexercisen igång. Nu har vi en plan för när vi ska leverera manus, hur många ex det ska tryckas i, och allt sånt där. Nu återstår "bara" att börja skriva igen. Tjoho!! / Johanna

Gilla böcker ger ut "Inte nu"!

Idag är vi glada, för nu är det klart att vår bok ska ges ut på Gilla böcker när den är färdig!

Den senaste månaden har handlat ganska mycket om beslutsångest för oss. Vi skickade iväg "Inte nu"-manuset (som vi har kommit ungefär halvvägs med) till fyra olika förlag för att se om något av dem var intresserade av att ge ut den. Och faktiskt! Alla fyra förlag hörde av sig snabbt och alla var väldigt intresserade.

Det är ju en väldigt lyxig situation att befinna sig i som författare. Lyxig, men svår. Det var fyra fantastiskt bra förlag att välja mellan, så vi har tänkt och diskuterat och tänkt lite mer. Till slut bestämde vi oss för Gilla böcker eftersom de har en sån tydlig profil på crossover-litteratur, och de har lyckats så bra med att nå ut till läsarna med den. "Inte nu" handlar nämligen om lite äldre karaktärer, och riktar sig därmed till en något äldre publik än vad våra tidigare böcker haft.

Vi tycker det ska bli jätteroligt att börja vårt samarbete med Ada och Anna på Gilla, och vi siktar på att "Inte nu" ska komma ut hösten 2013. Håll tummarna för att allt flyter på! Vi är själva helt kära i Jens och Hanna och vi tror den här boken blir superbra. 

/ Johanna & Lisa

Den nya distansen

En märklig sak som både Johanna och jag reflekterat över på sistone är den här: Vi har tydligen enklare att se på texten vi skriver med någorlunda distans när vi skriver den ihop med någon annan, än när vi skriver den själva. Vet inte varför? För jag menar inte bara att jag har förmåga att läsa Johannas kapitel med "objektiva" ögon, utan att jag har lättare för att läsa mina egna med de där ögonen också.

Plötsligt läser jag ett manus jag är mitt uppe i att skriva och tycker mig se saker och ting... jamen, nästan nyktert? Här måste det här strykas. Här måste det här in. Det här var roligt! Nu överanvänder vi det här uttrycket, nu måste tempot upp, här får vi inte ändra något alls, här fattar man inte övergången, etc, etc, etc. 

Sån distans till texten har jag aldrig haft mitt uppe i en skrivprocess innan. Den har möjligen kommit i slutet av redigeringsfasen, eller ännu hellre: långt efter boken har tryckts.

Men, SÅ HIMLA VÄLKOMMEN, är den här skillnaden!

Underlättar ju skrivandet med cirka 500%.

Nu har vi skrivit och redigerat de första nästan 150 sidorna av manuset. Just nu: Sjukt spännande i boken! Fast jag själv har varit med och bestämt hur det ska sluta är jag helt otålig på att vi ska skriva klart så jag får veta hur det går. Det är en mycket trevlig känsla.

/Lisa  

Ungefär som kull

Känner mig alltid så duktig när jag mejlar nytt kapitel till Lisa. Kolla här då! Kolla kolla!
Och tänker sen: nu kan jag gå och ta en fikapaus med gott samvete, vad härligt!
Igår gjorde jag det. Mejlade nytt. (Det är lite talande att det enda ord jag skrev i mejlet var "kaboom!".) Sen lutade jag mig nöjt och avslappnat tillbaka på stolen. (Nej förresten, jag hann twittra om min duktighet först.)

I två minuter var allt lugnt.
För sen skickade HON ett nytt kapitel.
Alltså, jag älskar att få dom, men jag vill gärna suga lite på karamellen. Kan vi införa en 5 minuters-regel? Vi jobbar ju, vi leker ju inte kull. Man måste hinna slå på vattenkokaren i alla fall tycker jag.

/ Johanna

PS. Det är så himla spännande i boken nu!

Som en flåsande hund i hasorna...

Idag sitter jag på mitt kontor och skriver så tangenterna snart yr åt alla håll, och Johanna sitter hemma och är lat. Åtminstone hoppas jag lite att det är så, för det skulle betyda att jag snart är ikapp. Jag ligger nämligen liiite efter sedan Johanna bestämde sig för att bli Blixten och attackskriva sina tre kapitel innan jag hann blinka.

Det går rätt bra! Eller ja, det blir mycket text. Det är så jag mäter i det här första skedet, när folk frågar hur det går att skriva. Har jag skrivit mycket text en dag så svarar jag glatt: Bra! Har jag skrivit lite text svarar jag knappt, då surar jag mest och suckar. Jag fattar ju att det inte automatiskt är så att mycket text = bra, men bra, det kan det få bli sen. Nu vill jag få ur mig en stomme.

Skickade i alla fall just det andra av mina tre planerade kapitel till Johanna.

Och snart passerar vi 100 sidor i manuset = milstolpe.
 /Lisa

Det var det!

Postade nyss det tredje av mina kapitel. HURRA. För nu är jag färdig med det här skrivbetinget som vi planerade för ett tag sen och drog upp alla riktlinjer för. Tre kapitel var. Nu kan jag alltså luta mig tillbaka och invänta Lisas kapitel som kommer om några veckor, och sen efter det kör vi en ny planeringsrunda.
Ett ord om det: sweet.

/ Blixten

okejdå, egentligen: Johanna

Lisa har fått "herregud" nu

En sak jag märkte när jag läste hela manuset från sidan 1 var att både Lisa och jag hade en förkärlek för ordet "herregud" som utrop, i tankar, som förstärkare, ja, som lite allt möjligt. Det var herregud både här och där. Hade det varit en huvudperson, bara, hade det väl varit okej, men nu är det ju två.
Och eftersom de är två olika personer som därmed ska prata olika, så kan inte båda gå omkring och hojta HERREGUD så fort det händer något speciellt.
Lite synd. Jag gillar själv väldigt mycket att utbrista just det. (Nähä?!) Men som den generösa människa jag är gav jag herregud till Lisa. Så fort min karaktär Jens ska reagera på något får jag numera famla efter andra utrop.
Jösses! Hot damn! Shit! Dra på trissor!
Mmm... Har testat lite varianter. Inget känns riktigt lika klockrent som ett välplacerat HERREGUD än, men det kanske kommer.

Har ni något favvouttryck / ord?

/ Johanna

På det fjärde ska det ske...

Nu så! Min egen bok (som heter "Som om jag frågat" och kommer i slutet av aug) är klar och skickad till tryck, mitt skoljobb är färdigt och det har blivit semester och varit det lite grann. DÅ! Dags att komma igång!

I veckan var jag några dagar med en kompis till ett superfint hus utanför Järvsö. Kolla verandan och miljön här på bilden... Det var så himla, himla fint!
Och där öppnade jag "Inte nu"-docet för första gången på typ en månad. Läste igenom, började tänka, kollade våra anteckningar, började skriva. Det gick rätt bra (alltid trögt i början ju). Skrev till lite saker jag kommit på i det redan befintliga och har nyss postat iväg ett sprillans nytt kapitel.

En ny grej vi bestämt är ju att vi ska kunna skriva omlott, att vi har planerat så pass noga att vi inte behöver vänta på den andra personens kapitel. Ska försöka med det nu. Blir intressant, och förmodligen kommer det kräva rätt mycket redigering efteråt. Å andra sidan, smart sätt att kunna köra på.
Det här avsnittet är det första vi gör så, och nu alltså lite experiment med hur MYCKET man måste detalj(?)planera för att kunna skriva utan att veta allt. Vi får se.
Men som slutkläm: nu jävlars, nu ska det skrivas!

/ Johanna

"Tänk om ni blir ovänner?"

I Göteborg är det Författarveckan = kommunen bjuder ner skitmånga författare som under en vecka på våren besöker en skola per dag och pratar med elever om böcker och skrivande. Väldigt lyxigt för skolorna i Göteborg! Finns ingen motsvarighet i någon annan svensk stad. Ta det som en utmaning, svenska städer!

Jag och Lisa har varit på den, på olika håll. Igår sammanstrålade vi på tåget hem. (Kan berätta att även Rufus och Fante Bjärbo var med. Ja, Lisas sambo också, men han är ju inte lika känd från internetz.)

Vi har båda fått exakt samma fråga när vi berättat att vi skriver bok ihop med en annan människa: Men tänk om ni blir ovänner?!
Sagt med skräckfylld röst. Och denna fråga, inte bara en gång, utan varje gång.
Min teori är att ungdomarna tänker på när de själva blir ihoptussade med någon och så ska det grupparbetas. Det blir alltid slitningar. Folk är lata, skiter i arbetet, en vill bestämma allt, en annan blir sur. Ett tu tre = ovänner.
Trösten i bedrövelsen, vi har båda svarat typ "men det tror vi inte kommer att hända!". Famous last words? Nej, jag tror inte det.
Tex det här att få kritik av typen "jättemysigt kapitel, men du måste stryka 90% och skriva om, okej?", det är på riktigt ingenting jag blir sur över. Jag vet ju att processen är så.

På Littfesten i Umeå när jag pratade med Sara och Mats sa de att de haft en outtalad rädsla genom hela första boken att bli osams. Jobbigt när man ska skriva en skittjock trilogi. De vågade prata om det först när "Cirkeln" var färdig. Nu är vi bara på kapitel 7 och vi har redan luftat.
Ta i trä.

/ Johanna

Kvitt?

Johannas rekordhastighet på skrivandet av förra kapitlet triggade verkligen igång mig. Kastade mig således över tangentbordet och skrev min fortsättning i förrgår, snabbt som farao gick det, glad var jag, fint blev det. Sedan skickade jag iväg och skrev ett euforiskt mejl till Johanna med rubriken WE'RE ON A ROLL!! och väntade glatt på svar.

Det kom inom tio minuter.

"Stryk ungefär allt och skriv om."

MENÅÅÅ!

Nu ligger vi lika i "dissa kapitel och tvinga den andra att skriva om". Och jag har lämnat en ny version till Johanna och väntar (lite mindre euforsikt, men ändå vid rätt gott mod) på reaktion. Hoppas det passerar nålsögat.

Låter jag bitter?

Det är jag inte.

Gillar faktiskt den här ganska brutala stilen vid kör med.

/Lisa

Ni kan kalla mig Blixten

Why?
Jomen, mejlade just kap 6 till Lisa. Det är rekordleverans. Fick det i torsdags. Ett dygn går bort eftersom jag var i Umeå då, fullt upptagen, och sen får man räkna bort ett dygn efter en bokmässa också pga jetlag*, men kvar är då två dagar.
Wroooom skulle man också kunna säga.

* Umeå är i samma tidszon som Stockholm, jag vet det. Men bra bokmässor, som Umeå och Göteborg, är så intensiva med dag och kvällsprogram att en dag känns som två. Minst. Så när man kommer hem är man helt slut och måste processa alla intryck ett tag.

/ Johanna

Imorgon ska jag chockskriva. Kom ihåg var ni hörde det först.

Tänk, va. Att det var över ett år sedan Johanna och jag träffades och åt lunch och kladdade ner lite anteckningar på ett gammalt kuvert som Johanna hade i sin väska och bestämde oss för att vi skulle försöka skriva en bok ihop - och ändå är vi BARA PÅ KAPITEL TRE!!!

Vi är ju verkligen inte de snabbaste blixtarna i stallet, kan jag konstatera. Kommer väl vara färdiga lagom till nästa sekelskifte eller så.

Å andra sidan är det rätt skönt, det här. Att det inte finns någon deadline, att vi båda har det här skrivprojektet som något slags "det här skriver vi också, vid sidan av en massa annat, när vi har tid och lust"-projekt. Jag känner ingen stress. Det får gå hur långsamt det vill.

Men med det sagt...

Lite roligt vore det förstås ändå att chockskriva nästa kapitel i rasande takt så det ligger och väntar på Johanna när hon kommer hem från sin solsemester om några dagar. I så fall blir det nytt rekord i lämningstid. Nytt rekord = alltid kul. Och också, nytt rekord = jag leder!!!

Vän av ordning bara: "Leder vad, exakt?"

Jag bara: Gud, vad ni hänger upp er på oviktiga detaljer.

MVH
/tävlingsinriktad

Men redan?!

Skickskickeliskick. Ett kapitel som jag sekunden efter jag attachat i mejlen och tryckt på send läste igenom och tänkte "åh nej, detta parti måste ändras" och "men gud, här går det för fort, bygg ut" och ditt och datt om, men Lisa, du fattar poängen i stora drag? Det blir bättre sen.

Stor lättnad att inte längre vara bromskloss. Huge.
Ska fira med en semla sen i eftermiddag.

/ Johanna

Att skriva på två saker samtidigt...

Jag gör det just nu. Eller snarare - i teorin skriver jag på två, men i praktiken har jag mest hållit på med min egen bok. Det är så svårt att splitta! Under jullovet var jag först helt ledig en vecka eftersom galet trött i vanlig ordning (alltid så på jullovet), och sen började jag skriva. Hade trott att jag lätt skulle kunna sticka emellan och köra ett kapitel på Inte nu-boken, men det gick inget bra. Kanske berodde det på stället i min egen bok, jag var liksom tvungen att skriva igenom en jobbig grej och det har tagit tills nu i princip, eller bara för att det är svårt i allmänhet. Båda böckerna är ju i samma fas = att skriva igenom första versionen där man ska klura ut allt som händer.Möjligen mycket lättare att varva två olika projekt om man är i första versionsskrivande plus redigering.

Knepet till bra böcker för mig är att tänka och sen tänka ännu mer på karaktärerna. Sånt hinner man när man har jullov, och det är ju värsta lyxen. Däremot visade det sig att jag på det här området inte var så lysande på att "hålla flera bollar i luften". Jag kan inte tänka koncentrerat på mina egna karaktärer samtidigt som jag tänker lika koncentrerat på Inte nu-människorna. Trodde faktiskt det skulle funka eftersom så olika historier, ge lite avkoppling liksom, men...
Så den låga skrivtakten at the moment, my bad!
Måste försöka kicka igång kap 4 nu.

/ Johanna