Ungefär som kull

Känner mig alltid så duktig när jag mejlar nytt kapitel till Lisa. Kolla här då! Kolla kolla!
Och tänker sen: nu kan jag gå och ta en fikapaus med gott samvete, vad härligt!
Igår gjorde jag det. Mejlade nytt. (Det är lite talande att det enda ord jag skrev i mejlet var "kaboom!".) Sen lutade jag mig nöjt och avslappnat tillbaka på stolen. (Nej förresten, jag hann twittra om min duktighet först.)

I två minuter var allt lugnt.
För sen skickade HON ett nytt kapitel.
Alltså, jag älskar att få dom, men jag vill gärna suga lite på karamellen. Kan vi införa en 5 minuters-regel? Vi jobbar ju, vi leker ju inte kull. Man måste hinna slå på vattenkokaren i alla fall tycker jag.

/ Johanna

PS. Det är så himla spännande i boken nu!

Som en flåsande hund i hasorna...

Idag sitter jag på mitt kontor och skriver så tangenterna snart yr åt alla håll, och Johanna sitter hemma och är lat. Åtminstone hoppas jag lite att det är så, för det skulle betyda att jag snart är ikapp. Jag ligger nämligen liiite efter sedan Johanna bestämde sig för att bli Blixten och attackskriva sina tre kapitel innan jag hann blinka.

Det går rätt bra! Eller ja, det blir mycket text. Det är så jag mäter i det här första skedet, när folk frågar hur det går att skriva. Har jag skrivit mycket text en dag så svarar jag glatt: Bra! Har jag skrivit lite text svarar jag knappt, då surar jag mest och suckar. Jag fattar ju att det inte automatiskt är så att mycket text = bra, men bra, det kan det få bli sen. Nu vill jag få ur mig en stomme.

Skickade i alla fall just det andra av mina tre planerade kapitel till Johanna.

Och snart passerar vi 100 sidor i manuset = milstolpe.
 /Lisa

En skickad, en återupptagen, tjoho!

Men shit, hur ser det UT, nya blogger? Helt förvirrande. Fattade ju knappt hur och var jag skulle skriva nytt inlägg.
Anyways, det här skulle inte handla om det, utan om att jag lämpade iväg mitt första vändan-redigerade manus idag, så nu har jag lite tid igen att skriva på Inte nu-boken. Jag brukar jämt få frågan hur jag hinner med bokhora, skriva böcker, jobba som lärare, och nu kan jag säga att jag absolut inte har hunnit med att skriva två böcker samtidigt. Där går tydligen min smärtgräns. På den skrivtid jag har så kan jag som inte splittra mig och tänka på båda projekten samtidigt. Jag måste gå in i en skrivbubbla åt gången. Och eftersom min egen bok har deadline och utgivning i höst har den fått bli prioriterad hela tiden. Men nu - det manuset är skickat, redaktören korrar, det tar någon vecka, så nu ska jag läsa igenom det senaste som Lisa skickade för cirka ett år sen. Not. Det känns bara så idag. Nu ska vi även sätta oss ner och planera så vi kan skriva parallellt. Gud så bra allt ska bli! Känns som nytt år, nya tag! No more bromskloss och hinder! Go, go, go!

/ Johanna

"Tänk om ni blir ovänner?"

I Göteborg är det Författarveckan = kommunen bjuder ner skitmånga författare som under en vecka på våren besöker en skola per dag och pratar med elever om böcker och skrivande. Väldigt lyxigt för skolorna i Göteborg! Finns ingen motsvarighet i någon annan svensk stad. Ta det som en utmaning, svenska städer!

Jag och Lisa har varit på den, på olika håll. Igår sammanstrålade vi på tåget hem. (Kan berätta att även Rufus och Fante Bjärbo var med. Ja, Lisas sambo också, men han är ju inte lika känd från internetz.)

Vi har båda fått exakt samma fråga när vi berättat att vi skriver bok ihop med en annan människa: Men tänk om ni blir ovänner?!
Sagt med skräckfylld röst. Och denna fråga, inte bara en gång, utan varje gång.
Min teori är att ungdomarna tänker på när de själva blir ihoptussade med någon och så ska det grupparbetas. Det blir alltid slitningar. Folk är lata, skiter i arbetet, en vill bestämma allt, en annan blir sur. Ett tu tre = ovänner.
Trösten i bedrövelsen, vi har båda svarat typ "men det tror vi inte kommer att hända!". Famous last words? Nej, jag tror inte det.
Tex det här att få kritik av typen "jättemysigt kapitel, men du måste stryka 90% och skriva om, okej?", det är på riktigt ingenting jag blir sur över. Jag vet ju att processen är så.

På Littfesten i Umeå när jag pratade med Sara och Mats sa de att de haft en outtalad rädsla genom hela första boken att bli osams. Jobbigt när man ska skriva en skittjock trilogi. De vågade prata om det först när "Cirkeln" var färdig. Nu är vi bara på kapitel 7 och vi har redan luftat.
Ta i trä.

/ Johanna

Imorgon ska jag chockskriva. Kom ihåg var ni hörde det först.

Tänk, va. Att det var över ett år sedan Johanna och jag träffades och åt lunch och kladdade ner lite anteckningar på ett gammalt kuvert som Johanna hade i sin väska och bestämde oss för att vi skulle försöka skriva en bok ihop - och ändå är vi BARA PÅ KAPITEL TRE!!!

Vi är ju verkligen inte de snabbaste blixtarna i stallet, kan jag konstatera. Kommer väl vara färdiga lagom till nästa sekelskifte eller så.

Å andra sidan är det rätt skönt, det här. Att det inte finns någon deadline, att vi båda har det här skrivprojektet som något slags "det här skriver vi också, vid sidan av en massa annat, när vi har tid och lust"-projekt. Jag känner ingen stress. Det får gå hur långsamt det vill.

Men med det sagt...

Lite roligt vore det förstås ändå att chockskriva nästa kapitel i rasande takt så det ligger och väntar på Johanna när hon kommer hem från sin solsemester om några dagar. I så fall blir det nytt rekord i lämningstid. Nytt rekord = alltid kul. Och också, nytt rekord = jag leder!!!

Vän av ordning bara: "Leder vad, exakt?"

Jag bara: Gud, vad ni hänger upp er på oviktiga detaljer.

MVH
/tävlingsinriktad

Ett nytt försök med kap 3

Jag fick bakläxa på förra kapitlet. Lisa gjorde en Ylva. Ylva är min redaktör. Hon är svinbra, supersupersnäll och jättehård. När jag skickade min förra bok, "Välkommen hem", så ville Ylva att jag skulle stryka de inledande 40-50 sidorna. Rakt av. Jag fick lite hjärtklappning av det förslaget, ja. Sen kompromissade vi. (Det betyder att vi gör till minst 90% som Ylva vill. Men jag tror alltid att jag är med och bestämmer, däri ligger redaktörsstorheten.)
Iallafall, glad i hågen skickade jag kapitel 3 till Lisa. Svar kom inom 10 min. "Jättefint! Men jag tror vi måste stryka allt och gå snabbare fram." Och det jobbiga är ju att det var rätt.
Så nu har jag skrivit om. Nu går det snabbt. Hej och HÅ vad det går snabbt!
Skickade igår. Utlyste rikslarm på twitter när jag inte fått svar inom 10 min. Svar kom sen. Kapitlet var okej.

Intressant detta med responsen förresten. Hur lång tid man har på sig. När man skickar sitt manus till förlaget så vet jag att det tar några veckor. När Lisa skickade sitt förra kapitel till mig hade jag en skitstressig dag på jobbet så jag snabbögnade och glömde bort att svara just då för något annat kom emellan. Och sen glömde jag bort det helt tills jag fick mejl efter tre timmar. Ämnesraden var "noj noj". Var jag sur? Tyckte jag det var skit? Osv osv. Nej, jag var bara busy ju, förlåt.
Och igår tog det då 10 min för mig innan jag kände att måttet var rågat.
Gud nåde om man skulle råka... ja, befinna sig i ett internetlöst tillstånd under lång tid när vi skickar kapitlen åt varandra. Lång tid = en halvtimme.

/ Johanna

Men redan?!

Skickskickeliskick. Ett kapitel som jag sekunden efter jag attachat i mejlen och tryckt på send läste igenom och tänkte "åh nej, detta parti måste ändras" och "men gud, här går det för fort, bygg ut" och ditt och datt om, men Lisa, du fattar poängen i stora drag? Det blir bättre sen.

Stor lättnad att inte längre vara bromskloss. Huge.
Ska fira med en semla sen i eftermiddag.

/ Johanna

Ge mig ett J, ge mig ett U... JULLOV!

Som jag har längtat och väntat. Jag ska bara sova uuuut och tömma en Aladdinask, sen är jag redo att svida om till Författare. Mitt extraknäck.
Kapitel 4 coming up, Lisa!

/ Johanna

Ge mig en mecenat nu!

Har precis sett Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren på svts Babel, och hur de prisade att skriva bok ihop. Jaaa! Vill också känna detta kuliga med samarbete! Och Lisa har ju skickat första kapitlet, för en vecka sen, men efter det har jag jobbat och jobbat, och skrivit noll ord på min fortsättning. Zero. Inte för att jag inte vill eller inte haft lust, men bara för att jag måstat jobba. I helgen, då jäklars. Ska skriva kap 2.

/ Johanna

Pax i så fall att vara blixten

Okej, grej jag tror kommer bli svår med att skriva bok ihop: Stressen över att man skriver för långsamt. Och med "man" menar jag "jag", Johanna skriver för farao som en blixt i jämförelse. Sprutar ur sig böcker i parti och minut, typ.

Nu har vi bestämt att jag ska kicka igång hela det här projektet genom att skriva första kapitlet, och sedan ska vi skriva vartannat kapitel, och mejla till varandra när vi är klara så att den andra kan fortsätta. Är helt nervös för att det ska vara så här: Jag tar en månad på mig att skriva tre sidor, skickar iväg, och fem minuter senare bara PLING! i inboxen, så har Johanna hunnit skriva sitt kapitel och det är min tur igen och jag bara. Uh-uh, jag som hade tänkt ligga på soffan och ta det lugnt en vecka nu, herreguuuud, vad stressad jag bliiiir.

Hoppas det inte blir så.

Vi har båda (visst, Johanna, visst?) en massa andra saker att pyssla med vid sidan av det här bokprojektet, så det borde rimligtvis finnas fullgoda alternativ till att sitta och trumma otåligt med fingrarna och vänta på mejl medan den andra skriver. Och vi har inte satt upp någon deadline. Och vi har lovat varandra att det ska få ta tid. Men man vet ju aldrig. Risken finns ju ändå att en av oss vill jobba blixtsnabbt och den andra blir den där skitjobbiga grupparbetesmänniskan som sinkar arbetet.

Jag ska börja skriva på första scenen nu i veckan, okej?

/Lisa