Så gör Jens

Vi skriver ju varsin karaktär i den här boken, ni vet? Jag skriver tjejens (Hannas) kapitel och Johanna skriver killens (Jens) kapitel. Det betyder att jag är lite extra chef över Hanna, och Johanna är lite extra chef över Jens. Och blir vi osäkra på något karaktärsdrag hos huvudpersonerna när vi skriver så frågar vi chefen. Himla smidigt!

Till exempel hade vi följande mejlväxling i förra veckan, när jag skulle skriva ett kapitel där Hanna och Jens messar med varandra:

Du? Använder Jens smileys när han skriver sms?

Han anv smileys men han är ingen missbrukare. Det är inte smileys på varenda rad.

Exakt vad jag tänkte. Skriver han såna här saker då, om han försöker vara rolig:

*petar dig irriterande många gånger på armen* ???

Joo... men ev är han lite mer kortfattad i just skrift, och mer artikulerad irl. Tror helt enkelt inte han är nån Augustus Waters I SKRIFT om vi säger så. Fast den där grejen är inom gränsen för hans wit in writing.

Okej, bra!

*håller mig på mattan med wit in writing från och med nu*

Men dock! Han ÄR ju kul. Han är inte helt torr och en "okej, bra"-person i sms.

Herregud nej, hur skulle man (okej, Hanna) då kunna bli kär i honom?  

Jag tycker inte vi behöver begränsa oss till "man" som Hanna som ska bli kär i honom. Man = alla. Och för att lyckas med det har man ju en skön humor. Korrekt!

Vi får väl se om det blir några smileys och *grejer inom stjärnor* i den färdiga boken sedan (redaktören har ju ett ord med i spelet också så småningom). Men det är hur som helst 1. Bra och 2. Roligt att man har en karaktärschef att vända sig till när man sitter där och känner sig osäker i skrivandet. Det är ju viktigt att det blir rätt, sånt här. Så att Jens inte beter sig/pratar på ett sätt när jag skriver och på ett helt annat sätt när Johanna skriver, menar jag. De är ju inne och interagerar i varandras kapitel, nämligen, de två huvudpersonerna.

/Lisa

Den nya distansen

En märklig sak som både Johanna och jag reflekterat över på sistone är den här: Vi har tydligen enklare att se på texten vi skriver med någorlunda distans när vi skriver den ihop med någon annan, än när vi skriver den själva. Vet inte varför? För jag menar inte bara att jag har förmåga att läsa Johannas kapitel med "objektiva" ögon, utan att jag har lättare för att läsa mina egna med de där ögonen också.

Plötsligt läser jag ett manus jag är mitt uppe i att skriva och tycker mig se saker och ting... jamen, nästan nyktert? Här måste det här strykas. Här måste det här in. Det här var roligt! Nu överanvänder vi det här uttrycket, nu måste tempot upp, här får vi inte ändra något alls, här fattar man inte övergången, etc, etc, etc. 

Sån distans till texten har jag aldrig haft mitt uppe i en skrivprocess innan. Den har möjligen kommit i slutet av redigeringsfasen, eller ännu hellre: långt efter boken har tryckts.

Men, SÅ HIMLA VÄLKOMMEN, är den här skillnaden!

Underlättar ju skrivandet med cirka 500%.

Nu har vi skrivit och redigerat de första nästan 150 sidorna av manuset. Just nu: Sjukt spännande i boken! Fast jag själv har varit med och bestämt hur det ska sluta är jag helt otålig på att vi ska skriva klart så jag får veta hur det går. Det är en mycket trevlig känsla.

/Lisa  

Kapitel 3

Sådär, ja! Kapitel 3 levererat, inkl cliffhanger på slutet, och kort spontanrespons utdelad.

Alltså, jag ÄLSKAR den här grejen med att få respons direkt efter man skrivit ett kapitel (i jämförelse med att få repsons typ tusen år senare när hela boken är klar). Även om det typ bara är: "Hej! Läst! Gillat!" så är det så sjukt mycket värt för motivationen.

/Lisa

Ska du LÄSA nu, menar du?

Intressant grej med det här projektet som just (okej, runt midnatt igår) slog mig: Så nu ska alltså någon annan än jag läsa mina första fumliga utkast på kapitel? UH-UH!

I vanliga fall skriver jag rätt mycket för mig själv. Kanske låter jag min förläggare läsa när jag hunnit typ halvvägs på boken, eller så, men ingen annan. INGEN ANNAN! (Förrän boken är klar, alltså.)

Men nu! Nu kommer ju Johanna läsa varenda litet fånigt första utkast jag slänger ur mig. Och typ tycka till om dem under resans gång. UH-UH!!!

(Ni bara: Hur kunde det här komma som en chock? Vad hade du väntat dig? Svaret på det: Lord knows.)

Funderade således i fem minuter runt midnatt igår på om jag skulle ta och få lite prestationsångest över det här och panikera en stund. Sedan kom jag fram till att det nog inte var värt det och tryckte på "skicka". Egentligen är jag ju asglad för det här upplägget, just för att någon annan måste vara involverad i texten tidigt. Tror den ständiga feedbacken kommer vara hur bra som helst. Och det här med att någon annan redan från början kan ens manus exakt lika bra som man själv kan det = lyx. Guuuud, tänk att få älta scener med någon annan, och inte bara med rösterna i sitt egna huvud!

Bästa idén ever, det här.

Sa hon typ fem sekunder in i arbetsprocessen.

/Lisa

Famous first words

Nej, blusen är inte inköpt (hallå, det regnar ute, det är kväll, jag är trött, jag har tvättstuga), men därför passar det ju extra bra att säga hur jag tror det blir när vi börjar skriva. Dvs, när Lisa skickar mig det första kapitlet eftersom hon ska starta allt.

Att skriva tillsammans tror jag blir:
roligare - man får energi och nya infall av den andras texter även om vi har gjort en ungefärlig planering
lättare - att inte fastna eftersom jag inte kommer att skriva alla 200-nånting sidorna själv utan bara stå för drygt hälften av dem, och för bollplanket som är en annan person denna gång, inte bara mig själv

Jag inbillar mig att jag inte kommer att ha så stora problem med att någon annan petar ordentligt i mina kapitel. Jag älskar redigeringsfasen i bokarbetet och det är ju inget annat än petande.

Svårt kanske blir om Lisa plötsligt gör någon oväntad avvikelse som jag inte tänkt eftersom jag vill skriva fram mot den där bra grejen 3 kapitel senare och nu funkar ju inte det. Eller mitt för stora behov att gå tillbaka och skriva om och skriva om och så ruckar det på det övriga. Jag redigerar mig själv hela tiden. Det tar å andra sidan för mycket tid så jag vill göra det mindre. Typ nu?

Men överlag tror jag det kommer att gå BRA.
Herregud nu om det skiter sig på sidan 15?! Vad gör vi då med blusarna?

/ Johanna