En skickad, en återupptagen, tjoho!

Men shit, hur ser det UT, nya blogger? Helt förvirrande. Fattade ju knappt hur och var jag skulle skriva nytt inlägg.
Anyways, det här skulle inte handla om det, utan om att jag lämpade iväg mitt första vändan-redigerade manus idag, så nu har jag lite tid igen att skriva på Inte nu-boken. Jag brukar jämt få frågan hur jag hinner med bokhora, skriva böcker, jobba som lärare, och nu kan jag säga att jag absolut inte har hunnit med att skriva två böcker samtidigt. Där går tydligen min smärtgräns. På den skrivtid jag har så kan jag som inte splittra mig och tänka på båda projekten samtidigt. Jag måste gå in i en skrivbubbla åt gången. Och eftersom min egen bok har deadline och utgivning i höst har den fått bli prioriterad hela tiden. Men nu - det manuset är skickat, redaktören korrar, det tar någon vecka, så nu ska jag läsa igenom det senaste som Lisa skickade för cirka ett år sen. Not. Det känns bara så idag. Nu ska vi även sätta oss ner och planera så vi kan skriva parallellt. Gud så bra allt ska bli! Känns som nytt år, nya tag! No more bromskloss och hinder! Go, go, go!

/ Johanna

Ska du LÄSA nu, menar du?

Intressant grej med det här projektet som just (okej, runt midnatt igår) slog mig: Så nu ska alltså någon annan än jag läsa mina första fumliga utkast på kapitel? UH-UH!

I vanliga fall skriver jag rätt mycket för mig själv. Kanske låter jag min förläggare läsa när jag hunnit typ halvvägs på boken, eller så, men ingen annan. INGEN ANNAN! (Förrän boken är klar, alltså.)

Men nu! Nu kommer ju Johanna läsa varenda litet fånigt första utkast jag slänger ur mig. Och typ tycka till om dem under resans gång. UH-UH!!!

(Ni bara: Hur kunde det här komma som en chock? Vad hade du väntat dig? Svaret på det: Lord knows.)

Funderade således i fem minuter runt midnatt igår på om jag skulle ta och få lite prestationsångest över det här och panikera en stund. Sedan kom jag fram till att det nog inte var värt det och tryckte på "skicka". Egentligen är jag ju asglad för det här upplägget, just för att någon annan måste vara involverad i texten tidigt. Tror den ständiga feedbacken kommer vara hur bra som helst. Och det här med att någon annan redan från början kan ens manus exakt lika bra som man själv kan det = lyx. Guuuud, tänk att få älta scener med någon annan, och inte bara med rösterna i sitt egna huvud!

Bästa idén ever, det här.

Sa hon typ fem sekunder in i arbetsprocessen.

/Lisa