Om det här med sexscener

Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår 13.17:

Jag: "Här kommer ett nytt kapitel. Men jag vet inte - ska det vara mer sex, eller? Jag kanske fegar? Om du säger "mer" så skriver jag mer."

Johanna: "Mer, please!"


Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår klockan 16.12:

Jag: "Så - här kommer mer! Nu pallar jag inte mer hotness idag. Är helt slut."

Johanna: "Ännu mer, please! Nä, skämtar bara. Nu är hotnessen på en bra nivå."

Det är extra svårt det här, att skriva hångelscener/sexscener. Det tycker jag verkligen. Det är så lätt, så lätt att det blir dåligt/pinsamt/porrklyschigt/fel. Känns som att det räcker med ett dåligt ordval för att man ska halka direkt ner i träsket av dåliga sexskildringar i böcker (det finns ju så många!). Och där vill man ju helst undvika att hamna. Det är ju synd om läsaren måste ta sig igenom passagen med en skämskudde framför ögonen, menar jag. Och jag vet ju själv hur känslig jag är som läsare. En av tio sexskildringar kanske passerar mitt kritiska öga som okej. Resten - pinsamma, fel, jobbiga att läsa.

Och samtidigt... är det inte lite tråkigt och fegt att alltid ta den säkra vägen och klippa scenen vid sovrumströskeln och låta resten vara underförstått? Jo-oo! Det tycker jag faktiskt.

Önskar att det fanns ett facit på hur man gjorde. En sexskildringsmanual. "Studier visar att de här orden är okej. Men dessa bör du undvika."

För min del handlar det mycket om att stålsätta mig. Ta ett djupt andetag och ge mig in i det, väga varje ord på åtta hundra extra guldvågar och försöka och försöka och försöka tills det känns som om jag hittat rätt nivå.

Inte för fegt. Men inte för mycket.

Skitsvårt.

/Lisa

Så gör Jens

Vi skriver ju varsin karaktär i den här boken, ni vet? Jag skriver tjejens (Hannas) kapitel och Johanna skriver killens (Jens) kapitel. Det betyder att jag är lite extra chef över Hanna, och Johanna är lite extra chef över Jens. Och blir vi osäkra på något karaktärsdrag hos huvudpersonerna när vi skriver så frågar vi chefen. Himla smidigt!

Till exempel hade vi följande mejlväxling i förra veckan, när jag skulle skriva ett kapitel där Hanna och Jens messar med varandra:

Du? Använder Jens smileys när han skriver sms?

Han anv smileys men han är ingen missbrukare. Det är inte smileys på varenda rad.

Exakt vad jag tänkte. Skriver han såna här saker då, om han försöker vara rolig:

*petar dig irriterande många gånger på armen* ???

Joo... men ev är han lite mer kortfattad i just skrift, och mer artikulerad irl. Tror helt enkelt inte han är nån Augustus Waters I SKRIFT om vi säger så. Fast den där grejen är inom gränsen för hans wit in writing.

Okej, bra!

*håller mig på mattan med wit in writing från och med nu*

Men dock! Han ÄR ju kul. Han är inte helt torr och en "okej, bra"-person i sms.

Herregud nej, hur skulle man (okej, Hanna) då kunna bli kär i honom?  

Jag tycker inte vi behöver begränsa oss till "man" som Hanna som ska bli kär i honom. Man = alla. Och för att lyckas med det har man ju en skön humor. Korrekt!

Vi får väl se om det blir några smileys och *grejer inom stjärnor* i den färdiga boken sedan (redaktören har ju ett ord med i spelet också så småningom). Men det är hur som helst 1. Bra och 2. Roligt att man har en karaktärschef att vända sig till när man sitter där och känner sig osäker i skrivandet. Det är ju viktigt att det blir rätt, sånt här. Så att Jens inte beter sig/pratar på ett sätt när jag skriver och på ett helt annat sätt när Johanna skriver, menar jag. De är ju inne och interagerar i varandras kapitel, nämligen, de två huvudpersonerna.

/Lisa

Rapport från en dålig dag

För fem dagar sedan stod jag på vår skrivkurs och sa med min strängaste stämma att "ALLA har dåliga dagar när de skriver. ALLA kör fast ibland. ALLA tänker att det de skriver blir skit, och får impulsen att slänga allt lite då och då. Men GÖR INTE DET! Det är bara en FAS. Okej? Okej."

Himla klokt sagt av mig.

Little did I know, however, att jag själv skulle vara där bara några dagar senare, med fingret hotfullt svävande ovanför deleteknappen. Men det skulle jag så klart.

Nyss mejlade jag Johanna i panik och sa att det var kört. Det blev ingen gemensam bok, tyvärr.

"Varför inte?" frågade sig säkert Johanna då.
"FÖR ATT PRECIS ALLT JAG SKRIVER SUGER", var mitt muntra svar.


(Roligt det här med att skriva bok! Nästan jämt.)

Himla tur för mig då att jag just i den här skrivprocessen har någon att mejla till i panik, som svarar på cirka två minuter. Sluta nu. Ta en promenad. Det är en fas. Allt blir bra.

Kan inte nog poängtera hur mycket jag gillar just den aspekten av att skriva bok ihop.

Det bästa sedan skivat bröd, minst.

/Lisa

Hade ju tänkt chockskriva...

Fick ett nytt kapitel av Lisa i torsdags och fick lust att fortsätta på det på en gång och därmed slå världsrekord i snabb leverans. Men jag var på väg upp till Umeå för Littfest, i min prickiga blus, och efter i fredagskväll när jag kom hem igen har jag varit ganska trött. En intensiv vecka med 2 övernattningsresor och mycket skoljobb däremellan. Anyways, jag började på kap 6 idag men fick bryta mitt i för en siesta. Och sen var jag tvungen att ligga på soffan och se lite teve ("Suits" på svt, tyckte den var svinbra). Och sen... Ja, i den stilen, ni förstår.

En rolig sak på Littfest var att jag pratade med Sara och Mats som skrivit "Cirkeln" om hur det var att jobba ihop. De är ju proffs nu efter 1000+ gemensamt skrivna sidor. Två av deras råd var 1) slösa inte tid på att vara försiktigt artiga, och 2) gotta er i stadiet när idén känns bra och fantastisk och kul. Jag tror vi är på 2:an fortfarande, åtminstone jag. Ska bara vila ut lite, sen...!

/ Johanna

Ett nytt försök med kap 3

Jag fick bakläxa på förra kapitlet. Lisa gjorde en Ylva. Ylva är min redaktör. Hon är svinbra, supersupersnäll och jättehård. När jag skickade min förra bok, "Välkommen hem", så ville Ylva att jag skulle stryka de inledande 40-50 sidorna. Rakt av. Jag fick lite hjärtklappning av det förslaget, ja. Sen kompromissade vi. (Det betyder att vi gör till minst 90% som Ylva vill. Men jag tror alltid att jag är med och bestämmer, däri ligger redaktörsstorheten.)
Iallafall, glad i hågen skickade jag kapitel 3 till Lisa. Svar kom inom 10 min. "Jättefint! Men jag tror vi måste stryka allt och gå snabbare fram." Och det jobbiga är ju att det var rätt.
Så nu har jag skrivit om. Nu går det snabbt. Hej och HÅ vad det går snabbt!
Skickade igår. Utlyste rikslarm på twitter när jag inte fått svar inom 10 min. Svar kom sen. Kapitlet var okej.

Intressant detta med responsen förresten. Hur lång tid man har på sig. När man skickar sitt manus till förlaget så vet jag att det tar några veckor. När Lisa skickade sitt förra kapitel till mig hade jag en skitstressig dag på jobbet så jag snabbögnade och glömde bort att svara just då för något annat kom emellan. Och sen glömde jag bort det helt tills jag fick mejl efter tre timmar. Ämnesraden var "noj noj". Var jag sur? Tyckte jag det var skit? Osv osv. Nej, jag var bara busy ju, förlåt.
Och igår tog det då 10 min för mig innan jag kände att måttet var rågat.
Gud nåde om man skulle råka... ja, befinna sig i ett internetlöst tillstånd under lång tid när vi skickar kapitlen åt varandra. Lång tid = en halvtimme.

/ Johanna

Kap 2 skickat! Respons utdelad! Allt inom loppet av 3 min!

Skickade mitt första och bokens andra kapitel idag. Yeay! Inom 3 min kom svar från Lisa, som gudskepris, inte var ogillande, inte alls! Och som dessutom hade lite bättre avslutningsmening. Yeay! Sam-ar-be-te.

Jag tror det kommer att gå åt många utropstecken på den här bloggen...

Men annars får man ju vänta, ja, kanske 7-8 mån innan man får respons (eftersom alla kapitel ska vara färdiga innan man skickar in). Detta känns mycket lyxigt. Jag älskar respons.
Sa jag att den var bra?

/ Johanna

Ska du LÄSA nu, menar du?

Intressant grej med det här projektet som just (okej, runt midnatt igår) slog mig: Så nu ska alltså någon annan än jag läsa mina första fumliga utkast på kapitel? UH-UH!

I vanliga fall skriver jag rätt mycket för mig själv. Kanske låter jag min förläggare läsa när jag hunnit typ halvvägs på boken, eller så, men ingen annan. INGEN ANNAN! (Förrän boken är klar, alltså.)

Men nu! Nu kommer ju Johanna läsa varenda litet fånigt första utkast jag slänger ur mig. Och typ tycka till om dem under resans gång. UH-UH!!!

(Ni bara: Hur kunde det här komma som en chock? Vad hade du väntat dig? Svaret på det: Lord knows.)

Funderade således i fem minuter runt midnatt igår på om jag skulle ta och få lite prestationsångest över det här och panikera en stund. Sedan kom jag fram till att det nog inte var värt det och tryckte på "skicka". Egentligen är jag ju asglad för det här upplägget, just för att någon annan måste vara involverad i texten tidigt. Tror den ständiga feedbacken kommer vara hur bra som helst. Och det här med att någon annan redan från början kan ens manus exakt lika bra som man själv kan det = lyx. Guuuud, tänk att få älta scener med någon annan, och inte bara med rösterna i sitt egna huvud!

Bästa idén ever, det här.

Sa hon typ fem sekunder in i arbetsprocessen.

/Lisa