Intressant grej med det här projektet som just (okej, runt midnatt igår) slog mig: Så nu ska alltså någon annan än jag läsa mina första fumliga utkast på kapitel? UH-UH!
I vanliga fall skriver jag rätt mycket för mig själv. Kanske låter jag min förläggare läsa när jag hunnit typ halvvägs på boken, eller så, men ingen annan. INGEN ANNAN! (Förrän boken är klar, alltså.)
Men nu! Nu kommer ju Johanna läsa varenda litet fånigt första utkast jag slänger ur mig. Och typ tycka till om dem under resans gång. UH-UH!!!
(Ni bara: Hur kunde det här komma som en chock? Vad hade du väntat dig? Svaret på det: Lord knows.)
Funderade således i fem minuter runt midnatt igår på om jag skulle ta och få lite prestationsångest över det här och panikera en stund. Sedan kom jag fram till att det nog inte var värt det och tryckte på "skicka". Egentligen är jag ju asglad för det här upplägget, just för att någon annan måste vara involverad i texten tidigt. Tror den ständiga feedbacken kommer vara hur bra som helst. Och det här med att någon annan redan från början kan ens manus exakt lika bra som man själv kan det = lyx. Guuuud, tänk att få älta scener med någon annan, och inte bara med rösterna i sitt egna huvud!
Bästa idén ever, det här.
Sa hon typ fem sekunder in i arbetsprocessen.
/Lisa
Nä, nu får ni ta och lägga på ett kol! Jag vill ju också läsa.
SvaraRaderaPrecis så härligt är det Lisa! Spännande med er bok och kul att ses på Palatset. Hade gärna lyssnat på dig men barnen drog åt tusen håll.
SvaraRaderaMå bäst och lev modigt:-)