"Tänk om ni blir ovänner?"

I Göteborg är det Författarveckan = kommunen bjuder ner skitmånga författare som under en vecka på våren besöker en skola per dag och pratar med elever om böcker och skrivande. Väldigt lyxigt för skolorna i Göteborg! Finns ingen motsvarighet i någon annan svensk stad. Ta det som en utmaning, svenska städer!

Jag och Lisa har varit på den, på olika håll. Igår sammanstrålade vi på tåget hem. (Kan berätta att även Rufus och Fante Bjärbo var med. Ja, Lisas sambo också, men han är ju inte lika känd från internetz.)

Vi har båda fått exakt samma fråga när vi berättat att vi skriver bok ihop med en annan människa: Men tänk om ni blir ovänner?!
Sagt med skräckfylld röst. Och denna fråga, inte bara en gång, utan varje gång.
Min teori är att ungdomarna tänker på när de själva blir ihoptussade med någon och så ska det grupparbetas. Det blir alltid slitningar. Folk är lata, skiter i arbetet, en vill bestämma allt, en annan blir sur. Ett tu tre = ovänner.
Trösten i bedrövelsen, vi har båda svarat typ "men det tror vi inte kommer att hända!". Famous last words? Nej, jag tror inte det.
Tex det här att få kritik av typen "jättemysigt kapitel, men du måste stryka 90% och skriva om, okej?", det är på riktigt ingenting jag blir sur över. Jag vet ju att processen är så.

På Littfesten i Umeå när jag pratade med Sara och Mats sa de att de haft en outtalad rädsla genom hela första boken att bli osams. Jobbigt när man ska skriva en skittjock trilogi. De vågade prata om det först när "Cirkeln" var färdig. Nu är vi bara på kapitel 7 och vi har redan luftat.
Ta i trä.

/ Johanna